Brita

Det var en gång världens bästa dagmamma som bodde i ett hus, fullt med ungar, eller dagbarn som de kallades. Bland de dagbarnen fanns jag och min bästis, Kajsa. Kajsa och jag har hållt ihop sedan dess, trots att vi bott på olika orter i Sverige på senare år. Brita har däremot bott kvar i samma hus, fast utan ungar numera. Brita var inte bara snäll, hon bakade världens godaste bullar också, som pärlsockret satt kvar på även efter de varit i frysen. Hon gjorde även världens godaste pannkakor som man kunde ha pannkaksätartävling med. Till frukost fick man världens godaste Britalimpa, som egentligen var helt vanlig Håvelimpa men som aldrig smakade lika gott hemma. Men det bästa av allt var nog att man fick leka i hennes garage, i ena delen vill säga. Den andra delen var nog lite förbjuden för oss barn, för där hängde det tävlingscyklar på väggen. Så gissa var vi helst lekte... Det var ju sååå kul att snurra på hjulen och bli helt yr av alla ekrar. För att knyta ihop säcken så bor numera jag och Kajsa på samma ort, äntligen. Orten där allting började och orten där vår kära dagmamma bor. Så igår kom hon och hälsade på mig och mina barn!

Bloggen är mitt liv

Jag har fått min första stalker! Säg inte till någon att det är syrran... Hon följer bloggen med stor entusiasm och är på mig så fort jag har missat att skriva ett inlägg någon dag. Min lillasyster är bosatt i Oslo sedan några år tillbaka. Där jobbar hon för en stor möbel- och heminredningskedja som satsat på att kunderna först får leta reda på sina varor på lagret, sen får släpa hem dem själv och till sist får montera ihop dem alldeles allena. Om det är för svårt att förstå i vilket hål man skall skruva i skruven, finns det en bildserie i början på varje ritning. Där avbildas en vilsen kund som ringer till en hjälpsam människa på varuhuset. Den människan är min syster! Det är inte annat än att man är lite stolt! Idag kom det ett sms; "varför har du inte bloggat idag?". Jag förklarade att man kanske inte alltid har något att blogga om...

Bloggandet har faktiskt blivit ett problem. När jag träffar mina kompisar så har jag inget roligt att berätta om längre, för allt roligt jag är med om hamnar i offentlighetens ljus här på bloggen. Så hädanefter kommer ni bara få läsa om allt tråkigt som händer i mitt liv, det roliga sparar jag till då jag träffar er!

Kalla fakta

Jag erkänner: Det är mycket mer jobb med barn än vad jag trodde. Jag har förvisso ungefär 30 kusinbarn som jag har burit på, gått promenader med och stoppat in nappen på. Men det kan inte jämföras med hur det är att ha en liten parasit på sig dygnet runt... eller två, förresten. För det första trodde jag att spädisar somnade så fort man lade ner dem i sängen. För det andra trodde jag att blöjor håller tätt. För det tredje trodde jag att Marcus skulle kunna återvända till jobbet i Norge efter två månader. Tjena! Våra guldklimpar sover mer än gärna på magen på oss men inte lika gärna för sig själva på dagen. Mårten lyckas pinka ner sina kläder minst en gång om dagen och ibland övertalar han även syrran att göra det samma. Marcus börjar jobba om tre veckor... i Sverige. Och jag har redan fjärilar i magen för att vara hemma helt själv. Norge kommer inte på fråga förrän Clara och Mårten kan äta med kniv och gaffel!

Dagens I-landsproblem

Eftersom vi människor inte har fler än två armar kan det bli problem i bebisvardagen. Många sysslor går finfint att utföra enarmad; prata i telefon, blogga och hälla upp ett glas juice. Men en uppgift här i livet är nästan omöjlig att utföra med en bebis på armen; skära ost! Må hända att det hade gått om vi hade haft herrgårdsost eller någon annan fast sort men vi har en krämig Goudaost som bara skrynklar sig under osthyveln om man inte har rätta knycken. Och den saknar man med endast en hand att tillgå. Så endera får vi lägga oss i hårdträning eller så får vi köpa färdigskivad ost. Stackars oss som bor i ett sådant industrialiserat land. Här finns oändligt med litteratur om barnuppfostran och teorier om hurvida vi ska bära vårt barn eller lära det att somna själv i sängen. Mina tankar går till kvinnorna i vissa delar av Afrika. De bär sina barn i ett tygstycke dygnet runt, tätt intill kroppen, och har armarna fria. Undrar just om kolik och andra magåkommor existerar hos spädbarn i dessa områden? Så, kan man verkligen bära sitt barn för mycket? Kan man verkligen leva utan ost?

Krönika - Ön man aldrig ser

Hittade en krönika som jag skrev efter tjejgängets Ålandsresa i november 2008. Tänkte dela med mig av denna spännande upplevelse...

Det var med spänd förväntan som vi klev in på terminalen med våra praktiska små resväskor på hjul. Inne på terminalen fanns det små barer - utan bartenders. Efter att ha läst ordningsreglerna förstod vi varför dessa fanns; "ej tillåtet att föra med sig alkohol eller droger ombord". Så folk hävde i sig det de hade med sig i sina praktiska små resväskor på hjul. Egentligen började det redan på bussen till huvudstaden. Busschauffören försökte tappert att förbjuda alkoholhaltiga drycker men utan entusiasm i rösten. Ett ressällskap från en stad där folk påstås vara gnälliga, bevisade här motsatsen. Med mungiporna i ögonvrårna bjöd de på Jägermeister längs bak i bussen och ribban var lagd. Skämten sjönk ned mot bältesnivå i samma takt som drickan i strupen.

Åland är som Jesus - alla vet att han finns men ingen har sett honom. Det slitna skämtet fungerar faktiskt här. Vi klev på båten på lördagsmorgonen och nådde Åland någon gång efter tolvslaget. Man hade kanske kunnat känna det lilla rycket båten åstadkom när den stötte emot Mariehamnskajen. Men vem kunde känna skillnad på det och på knuffarna man fick av den där ensamme mannen på dansgolvet som dansade lite för yvigt och lite för nära.

Stämningen vid frukostbuffén var inte riktigt lika uppsluppen som den varit tolv timmar tidigare i samma lokal. Och man behövde definitivt inte boka bord… Nu skulle man försöka fördriva tiden på resan tillbaka i Stockholm. Man kunde endera gå hundrasextio varv i taxfreebutiken eller sova bort tiden i hytten. Tur var väl att vi var ett gäng tjejer som inte hade setts på ett tag och därför hade en del att gå igenom sedan sist. Vad stammisarna på denna rutt sysselsätter sig med på tillbakavägen förstår jag bara inte. De kanske dansar på dansmattespelen tills de blir yra igen. Det hade nog killen som ramlade i trappan gjort hela söndagen. När de flesta stod färdigpackade i väntan på att få kliva av skutan, trötta på båtlivet, uppenbarade sig denna väldigt yra människa. Han skulle gå förbi trappan men missbedömde var kanten fanns och trampade rakt ut i luften, slog tre kullerbyttor över alla praktiska resväskor på hjul, innan han lyckades samla ihop armar och ben och kravla sig upp tillbaka. Så dansa inte på dansmatta på söndagar!

Tills sist var vi äntligen på väg ut från båten i ett lämmeltåg av bakfulla människor. Det som får sätta punkt för denna historia är ett citat från en yngling som varit så framfull på lördagen att han ännu inte hunnit bli bakfull. Han blickade upp mot sin något äldre följeslagare och yppade förläget: "Jag var för ung för att åka med och nu är jag för full för att kliva av". Kliva av fick han - och alla andra som inte hade något att tulla. Men varför köpa med sig något extra hem när man kan göra om resan redan nästa vecka!