Krönika - Ön man aldrig ser

Hittade en krönika som jag skrev efter tjejgängets Ålandsresa i november 2008. Tänkte dela med mig av denna spännande upplevelse...

Det var med spänd förväntan som vi klev in på terminalen med våra praktiska små resväskor på hjul. Inne på terminalen fanns det små barer - utan bartenders. Efter att ha läst ordningsreglerna förstod vi varför dessa fanns; "ej tillåtet att föra med sig alkohol eller droger ombord". Så folk hävde i sig det de hade med sig i sina praktiska små resväskor på hjul. Egentligen började det redan på bussen till huvudstaden. Busschauffören försökte tappert att förbjuda alkoholhaltiga drycker men utan entusiasm i rösten. Ett ressällskap från en stad där folk påstås vara gnälliga, bevisade här motsatsen. Med mungiporna i ögonvrårna bjöd de på Jägermeister längs bak i bussen och ribban var lagd. Skämten sjönk ned mot bältesnivå i samma takt som drickan i strupen.

Åland är som Jesus - alla vet att han finns men ingen har sett honom. Det slitna skämtet fungerar faktiskt här. Vi klev på båten på lördagsmorgonen och nådde Åland någon gång efter tolvslaget. Man hade kanske kunnat känna det lilla rycket båten åstadkom när den stötte emot Mariehamnskajen. Men vem kunde känna skillnad på det och på knuffarna man fick av den där ensamme mannen på dansgolvet som dansade lite för yvigt och lite för nära.

Stämningen vid frukostbuffén var inte riktigt lika uppsluppen som den varit tolv timmar tidigare i samma lokal. Och man behövde definitivt inte boka bord… Nu skulle man försöka fördriva tiden på resan tillbaka i Stockholm. Man kunde endera gå hundrasextio varv i taxfreebutiken eller sova bort tiden i hytten. Tur var väl att vi var ett gäng tjejer som inte hade setts på ett tag och därför hade en del att gå igenom sedan sist. Vad stammisarna på denna rutt sysselsätter sig med på tillbakavägen förstår jag bara inte. De kanske dansar på dansmattespelen tills de blir yra igen. Det hade nog killen som ramlade i trappan gjort hela söndagen. När de flesta stod färdigpackade i väntan på att få kliva av skutan, trötta på båtlivet, uppenbarade sig denna väldigt yra människa. Han skulle gå förbi trappan men missbedömde var kanten fanns och trampade rakt ut i luften, slog tre kullerbyttor över alla praktiska resväskor på hjul, innan han lyckades samla ihop armar och ben och kravla sig upp tillbaka. Så dansa inte på dansmatta på söndagar!

Tills sist var vi äntligen på väg ut från båten i ett lämmeltåg av bakfulla människor. Det som får sätta punkt för denna historia är ett citat från en yngling som varit så framfull på lördagen att han ännu inte hunnit bli bakfull. Han blickade upp mot sin något äldre följeslagare och yppade förläget: "Jag var för ung för att åka med och nu är jag för full för att kliva av". Kliva av fick han - och alla andra som inte hade något att tulla. Men varför köpa med sig något extra hem när man kan göra om resan redan nästa vecka!