Hönsmamman

Jag har fått fjädrar! När jag var gravid fanns det tusen saker att oroa sig för men jag upplevde att jag kunde hantera åtminstone niohundratjuttiotre av dem. När så Clara och Mårten kom till världen hände något med mig, jag blev ängslig som aldrig förr. Till att börja med var det Mårten och hans stackars gram att oroa sig för. Men då var ju Marcus minst lika orolig, om inte mer. När vi kom hem var vi ungefär lika hönsiga, vad gällde deras bajsvanor och sovställningar. Så sakteliga har Marcus coolat ned sig medan jag är het som en majbrasa. Jag eldar upp mig för minsta lilla; som när de tappar huvudet för att man inte stöttar nacken ordentligt eller när de råkar sätta lite mjölk i halsen. Men det värsta är ändå när de är täta i näsan! Minsta lilla mjölkbuse blir ju som en stor propp i deras små närborrar. Vi har därför skaffat en ny familjemedlem som heter NäsFrida. Det är en snorbussugare. Ena änden i bebisens näsa och andra änden i förälderns mun, sen är det "bara" att suga. Om man lyckas träffa den lilla näsborren när barnet gör allt för att slippa undan tortyren och skriker som en stucken gris. Belöningen är att kunna andas men det förstår de ju inte än...