Det var en gång...

... två små bebisar som bodde i en mage. Här kommer berättelsen om hur magen plötsligt försvann.

Trots att barnmorskan tyckte att jag såg spänstig ut vid förra besöket så kände jag min inte riktigt som vanligt. På kvällen kom en molande huvudvärk smygande. På onsdagen ringde jag därför till förlossningen som tyckte att jag skull komma in, med tanke på att huvudvärk kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning. Efter lite prover konstaterades att så var fallet, dock en lätt sådan. Blev därför inlagd för att de skulle ha koll på mig och bebisarna. Någon tyckte väl att det var onödigt att ta risken att det skulle förvärras, så därför blev det snitt på kejsarens vis redan på torsdagen. Jag var riktigt nervös och skakade som ett asplöv hela operationen. Dock inte från bröstkorgen och nedåt, för där kunde jag inte röra en fena. Jag var alltså vaken bakom operationsskynket där även Marcus satt. Fem minuter efter att de hade satt kniven i mig kom det första skriket och de meddelade att det var en tjej. En evighet (en minut) senare kom det andra vrålet och lyckan visste inga gränser när de sa att det var en kille!

Tyvärr hade barnen svårt att komma upp i temperatur och blodsockernivå, så därför fick de komma till avdelningen för för tidigt födda. Där fick de hjälp att hålla värmen och Marcus fick mata dem med kopp. Jag kom till avdelning 11, som är till för mödrar. Ett dygn var vi splittrade och Marcus fick springa mellan dessa avdelningar och var orolig än för mig och än för barnen. Var väldigt skönt när hela familjen sedan fick bo på min avdelning. Vi fick stanna en hel vecka för att jag hade lite restsymtom efter havandeskapsförgiftningen och dessutom för att barnen var så små. Båda två men främst Mårten, hade svårt att gå upp i vikt men till slut kunde vi åka hem med tyngre ungar än vad vi kom dit med!